Nordväst om kyrkan finns en försvarsanläggning, bestående av skytte- och löpgravar, som uppfördes under 1600-talet då Borgsjö var en gräns-socken mot Norge.

Under lång tid var odling och boskapsskötsel kombinerat med skogsbruk de dominerande näringarna i Borgsjö. Men på 1830-talet började industrialiseringen sätta sina spår; först genom att affärsmän i Sundsvall köpte avverkningsrätter och hela hemman och man började med flottning av timmer - råvaran till den “nya” exportprodukten sågat virke - på Ljungan till bottenhavskusten. I slutet av 1800-talet kom järnvägen och 1899 uppfördes en kraftstation i Alby, två händelser som påverkat utvecklingen i socknen med uppkomsten av två tätorter, Ånge och Alby.

Borgsjö by var ända fram till 1900-talet socknens administrativa centrum med skola, kyrka och magasin. Nordväst om byn ligger St. Olofs källa där St. Olofs leden - världens nordligaste pilgrimsled - går förbi. Källan tros ha släckt medeltida pilgrimers törst på deras vandring till Nidaros (Trondheim) och St Olofs grav.

Det ursprungliga Ånge - Ange – ligger i nuvarande Ångebyn en utpräglad jordbruksby. Det var först 1877, då järnvägens stambana och tvärbana förenades på en plats nordost om Ångebyn som nuvarande samhälle Ånge grundades. Till en början uppfördes villor och byggnader relativt glest och fritt runt rangerbangården och det var först under 1920-talet som planer på byggande i en mer stadsmässig form kom på tal, och som tog fart på allvar efter att Ånge blev en köping 1946.

Ur kulturhistorisk synpunkt är Ånge synnerligen intressant med tydliga årsringar i sin bebyggelsestruktur, från sekelskiftets stora handelshus, SJ:s personalbostäder, arkitektritade flerfamiljshus till modernare villaområden.